Hur fungerar jordbävning

Jordbävning förklaring

För RESCUE klassas svårare humanitära kriser eller situationer där det skett en avsevärd försämring som en nödsituation - samhällsfunktioner är överbelastade och människors grundläggande behov kan inte tillgodoses. Kriser som orsakats av jordbävningar blir i många lägen nödsituationer. På så sätt kan vi skräddarsy våra insatser och stärka lokala partners.

Det är vanligt att vi inleder en katastrofinsats med akut sjukvård och kontantstöd , för att sedan utöka insatsen med ett mer långvarigt stöd. RESCUE arbetar för att komplettera de samhällsfunktioner som fortfarande finns tillgängliga genom materiellt och tekniskt stöd. Vi erbjuder stöd till kvinnor , barn och vårdgivare samt trygga platser för dem att vistas på.

Kontantstöd Kontantstöd är ett av de mest effektiva sätten att hjälpa människor i kris. Det möjliggör att överlevande kan fatta beslut kring hur de bäst kan tillgodose sina familjers behov samtidigt som den lokala ekonomin får ett tillskott av kontanter. Under gav RESCUE ett sammanlagt kontantstöd på 80 miljoner dollar , drygt miljoner kronor, till människor i över 30 länder.

Varje program för kontantstöd är anpassat till människors och regioners specifika behov. Kontantstöd är en viktig form av humanitärt bistånd som ger familjer möjlighet att fatta beslut om hur de bäst kan tillgodose sina behov. Det är de som bäst förstår både kontext och behov. Vi arbetar för att komplettera, inte ersätta, den lokala kompetensen.

Genom att arbeta tillsammans kan vi säkerställa att vi når fler människor. Anpassade strategier Ingen kris är den andra lik. De longitudinella vågorna brukar kallas primärvågor och de transversella sekundärvågor. Primärvågorna fortplantar sig i omkring 6—7 kilometer i sekunden medan sekundärvågorna rör sig i 3—4 kilometer per sekund.

Denna skillnad gör att seismometrar kan känna av primärvågorna och hinna varna innan sekundärvågorna kommer. Ju större avstånd från epicentrum desto längre förvarning kan man alltså få. Merparten av dem är emellertid så svaga att de bara registreras med seismografer.

Hur uppstår jordbävningar

För att människor ska känna av dem ordentligt krävs att skalvet har en styrka på Richterskalan som åtminstone överstiger 3,0. För att omfattande skador ska ske krävs i regel värden på åtminstone över 6,0. Riktigt kraftiga skalv med styrka på minst 8,0 förekommer endast en eller ett par gånger per år.

Mega-thrust jordbävningar med magnitud uppemot 9,0 eller ännu mer förekommer i genomsnitt bara en gång på 20 år. Om stora jordbävningar över 7,0 på Richterskalan inträffar i tätbefolkade områden blir följderna ofta katastrofala. En kraftig jordbävning har potential att jämna mångmiljonstäder med marken och kräva otaliga människoliv.

Bara senaste seklet har miljontals människor dödats i samband med jordbävningar. Det är emellertid inte skalvet i sig som dödar utan sekundära effekter — sammanstörtade hus, broar med mera, jordskred , dammbrott , eldsvådor etcetera. Även en kraftig jordbävning under havet, så kallad havsbävning, långt från bebyggelse kan orsaka jättekatastrofer när väldiga tsunamier bildas vilket senast visades i samband med jordbävningen i Indiska oceanen Nästan samtliga av beräknade — drabbade dödades av tsunamin.

Förutom jordbävningens styrka spelar flera faktorer in på hur stor skada skalvet orsakar. Bland dem spelar framförallt byggnadskonstruktionernas utformning, och de lokala geologiska förhållandena stor roll. En husbyggnads form har stor betydelse, exempelvis är en L-formad byggnad mer utsatt än ett punkthus. Bärverk som inte ligger vid ytterfasaden utan indraget i byggnaden är ogynnsamt.

Ju grundare epicentrum är beläget desto större är förstörelsepotentialen.

Jordbävningens funktion

När det gäller byggnadskonstruktionerna visar det sig ofta att det inte nödvändigtvis är de kraftigaste jordbävningarna som dödar flest människor eller orsakar störst materiella skador. I u-länderna varav många ofta drabbas av kraftiga skalv är byggnadskonstruktionerna ofta bristfälliga. Till exempel blev staden Bam i Iran med omgivningar totalförstörd av en jordbävning som mätte 6,6 på Richterskalan och minst 27 människor omkom.

En jordbävning av ungefär samma styrka i nordvästra USA samma år dödade bara ett tiotal människor och de materiella skadorna var inte i närheten av de i Bam. För byggnadskonstruktioner säger magnituden på Richterskalan väldigt lite om vilka krafter byggnader utsätts för, för dessa mätningar lämpar sig shindo- eller Mercalliskalan bättre.

Krafterna är beroende av jordbävningens djup, avstånd till jordbävningen, lokala geologiska förhållanden med mera. För dimensionering av hus, dammar och andra byggnadskonstruktioner används den horisontella G-kraften. Denna bestäms vanligen genom mätningar på plats. Ett område som kan utsättas för stora G-krafter vid relativt måttliga jordbävningar är Mexico City.

Det är ovanligt att underjordsfaciliteter, såsom tunnlar, gruvor och tunnelbanor tar skada av jordbävningar. En tsunami sköljer över skeppen i hamnen. När spänningen blir för stor och ihakningen släpper fås ett stort jordskalv. Ofta förekommer sådana jordskalv med viss tidsmässig regelbundenhet. I områden där jordskorpan tänjs ut, som längs den Östafrikanska riftdalen, bildas system av brantstående förkastningar vilka avgränsar block av nedsänkt berggrund gravsänkor.

Kvarstående höjdpartier kallas horstar. Med tiden utplånar erosionen dessa höjdskillnader, men själva förkastningslinjerna kan ändå framträda som svaghetszoner i berggrunden med sprucket och krossat berg. Principskisser som visar olika typer av förkastningar sedda i genomskärning. Till vänster en brantstående förkastning med horisontell lateral rörelse, av typ San Andreas-förkastningen.

I mitten brantstående förkastningar med vertikal rörelse, som skapar ett system av horstar och gravsänkor. Till höger flackt liggande överskjutningar och skollor. Skillnader mellan berg-arterna på ömse sidor om en förkastningslinje gör också att den framträder på den geologiska kartan, även när den inte längre syns rent topografiskt. I Sverige är Skånes åsar, Vättern - Omberg, och Bråviken - Kolmården exempel på en förkastningskontrollerad topografi med horstar och gravsänkor, om än i lite mindre skala.

Ombergs förkastningsbrant mot Vättern. Sjön Vättern är belägen i en långsträckt gravsänka med Omberg som en mindre uppstickande horst på dess östra sida. Vättern-förkastningen kan sedan följas söderut förbi Gränna och ner mot Huskvarna. Foto: Åke Johansson. Överskjutningar I områden där två kontinentblock kolliderar och en bergskedja bildas, skjuts ofta det ena blocket upp över det andra längs flackt liggande förkastningsplan, kallade överskjutningar.

Den överskjutna berggrunden kallas skolla. Ofta dras delar av den underliggande berggrunden också med i rörelsen, och flera skollor kan bildas ovanpå varandra med mellanliggande överskjutningsplan. På så sätt kan äldre berggrund skjutas upp över yngre. Liksom vid de andra typerna av förkastningar sker rörelserna ryckvis och orsakar jordbävningar.

Många bergskedjor har denna uppbyggnad, exempelvis Alperna. Det gäller också vår egen fjällkedja, men här har rörelserna för länge sedan avstannat, så någon fara för jordbävningar råder inte längre. En topografiskt markerad överskjutningszon i de svenska fjällen nära Akkajaure i Norrbotten. Den vita streckade linjen markerar överskjutningsplanet, och den halva pilen överskjutningsriktningen.

Huvuddelen av den ovanliggande skollenheten är borteroderad, men en rest av denna bildar en "mössa" på berget.