Bär dudaim frukter

Välkommen till Jordnära — tankar och tips för odlarvänner. Veckans Frösort Symfoni av färg och liv Aubrietia 'Cascade Blue' lever upp till sitt namn med sällsam skönhet, där täta tuvor av intensivt blåvioletta blommor år efter år skapar ett kaskadlikt vattenfall av färg över stenpartier och murar. Denna lågväxande juvel är mer än bara en marktäckare; när våren sveper in förvandlar den trädgården till ett levande hav av färger, en fest för både ögat och för trädgårdens surrande pollinatörer.

Uppkallad efter den franske konstnären Claude Aubriet bär 'Cascade Blue' hans namn med värdighet — likt en levande målning sträcker den ut sig som blommande penseldrag över trädgården. Plantera i grupp för att skapa en dramatisk effekt och låt den förvandla även de mest anspråkslösa ytor till ett levande konstverk, där varje blomma bidrar till en symfoni av färg och liv.

Dudaim frukt recept

De små, runda blommorna bildar täta klasar i toppen av stjälken, med en himmelsblå bas som övergår till en snövit topp. I Första Mosebok står det egentligen bara att det var en frukt vilken som helst och något äpple nämns överhuvudtaget inte. I Nordeuropa ansågs det emellertid länge självklart att frukten måste ha varit ett äpple medan man på sydligare breddgrader gärna pekat ut fikonet som boven i dramat.

Andra populära förslag var bananen, citronen, päronet och tomaten. Den äldsta och mest genuina föreställningen av dem alla är dock otvetydigt den som hävdar att det rörde sig om en klase vindruvor. Enligt Dödahavsrullarna och flera andra antika källor firade nämligen antikens judar en högtid kallad vinskördefesten där en mystisk vinstock härstammande från Edens lustgård spelade en viktig roll.

Denna vinstock ansågs ursprungligen ha varit skadlig för människosläktet men efter att omplanterats av Noa efter Syndafloden troddes den ha förlorat det mesta av sin skadliga verkan och förväntades vid historiens slut komma alla till del i en evighetens skördefest. Motivet är konsthistoriskt sett ovanligt men kanske är det just denna vinindränkta idétradition som Hieronymus Bosch anspelar på i sin spektakulära triptyk Lustarnas trädgård där han låter vindruvor, flödande nektar och allehanda fantasifrukter fröjda Paradisets invånare i världen hinsides.

Inom häxkonsten anses alrunans rot vara oumbärlig vid förtrollningar. Detta torde ha verklighetsgrund på grund av dess innehåll av hallucinogena ämnen. De som uppträdde på ett onormalt sätt, var som förhäxade, upplevde helt enkelt ett narkomaniskt rus. Jfr häxsabbat och Blåkulla. Enligt äldre legender skulle alrunorna uppkommit ur "den ofrivilligt låtna säden av en ung renlevnadsman som fått ända sitt liv i galgen ".

Odla dudaim i trädgården

Roten frambringar ett hjärtskärande skri när någon försökte dra upp den ur marken, och den som drog skulle då ögonblickligen falla död ner. På så sätt skulle endast ett hundliv förspillas för varje alruna. Den som fått en alruna till skänks var för alltid fast i den ondes grepp. Växten nämns flera gånger i J. Rowlings böcker om Harry Potter där den ofta går under det vetenskapliga släktnamnet Mandragora samt i Margit Sandemos stora romansvit Sagan om Isfolket.

I Achim von Arnims novell Isabella av Egypten har en alruna en nyckelroll.