Inflammation hälsenans fäste

De träningsprotokoll som använts i studier för utvärdering av patienter med akillestendinopati innefattar olika typer av tåhävningar. Viktigt vid insertalgi — relaterad till en benpålagring på hälbenet — är att patienterna inte går nedanför planläge vid tåhävningsträning exempelvis i en trappa eftersom detta resulterar i ett ännu kraftigare smärttillstånd och eventuellt ökad risk för skada på senan [28].

Rekommendationen är således att båda typer av övningar, såväl koncentriska som excentriska, används vid akillestendinopati och ska individanpassas [23]. Senare tids forskning har visat att det inte går att använda ett och samma behandlingsprotokoll för alla patienter []. I stället bör den ansvariga fysioterapeuten planera individanpassad återgång till fysisk aktivitet [32].

Effekten av rehabilitering kan utvärderas tidigast efter 3—6 månader på grund av den långsamma remodelleringen i senan. För att motivera patienterna är det av värde att använda en träningsdagbok där också smärtnivå och ansträngningsnivå kan noteras. Behandlingen är inte smärtfri, men smärtan ska hållas kontrollerad och inte öka vecka för vecka. Belastningen ska ökas kontinuerligt och över tid och doseras av en fysioterapeut.

Besvären kan utvärderas med det patientrapporterat frågeformuläret VISA-A Victorian Institute of Sports Assessment — achilles questionnaire , som värderar symtom och fysisk aktivitet [33]. Det är framtaget för att utvärdera patienter med akillestendinopati och finns översatt till svenska [34]. Vad finns att göra om rätt doserad träning inte hjälper? Eftersom tendinopati inte är av inflammatorisk genes så har NSAID ingen plats i behandlingen, och har inte heller någon evidens för behandlingseffekt [35].

Hur lindra smärta i hälsenans fäste

Preparaten kan vara aktuella vid samtidig bursit eller paratendinit. En äldre studie visade goda resultat efter injektion av ämnet polidokanol runt hälsenan vid akillestendinopati [36]. Dessa resultat har dock inte kunnat reproduceras, och inte heller har senare tids systematiska litteraturgenomgångar kunnat visa på samma gynnsamma resultat [37, 38]. En systematisk litteraturgenomgång som undersökt effekten av kortisoninjektion vid tendinopati har endast kunnat visa en initial smärtlindrande effekt, men inte bibehållen effekt vid långtidsuppföljning.

Det finns även belägg för att kortison­injektion ökar risken för senruptur, och det rekommenderas därför inte [39]. Det finns flera teorier gällande den biologiska effekten av stötvågsbehandling. En teori är att den mekaniska stimuleringen på senan genom stötvågsbehandling inducerar kollagensyntes [40]. På kort sikt har stötvågsbehandling visat sig ha bättre effekt än excentrisk träning hos patienter med insertalgi, medan kombinationen av excentrisk träning och stötvågsbehandling gav bäst resultat hos dem med tendinopati i mittsubstans [41].

PRP platelet-rich plasma injection syftar till att med hjälp av trombocyters tillväxtfaktorer aktivera stamceller i skadad vävnad. Det finns viss evidens för att denna injektionsbehandling i kombination med träning har bättre effekt än enbart träning [42]. HVIGI high volume image guided injection innebär en ultraljudsledd injektion av koksaltlösning, lokalbedövning och kortison [43].

Den vetenskapliga evidensen är dock inte stark [44, 45]. Kirurgisk behandling.

Symtom på inflammation i hälsenans fäste

Vid terapisvikt av icke-kirurgisk behandling, där adekvat rehabilitering har utförts under 3—6 månader, finns det kirurgisk behandling att tillgå. Det finns ett flertal kirurgiska metoder beskrivna, och syftet med ingreppet är att avlägsna de ärr­omvandlade delarna och eventuella adherenser samt eventuellt att genom skarifiering längsgående incisioner stimulera till läkning [46].

Denna typ av kirurgisk behandling gäller främst personer med tendinopati i hälsenans mittsubstans. Vid insertalgi innebär kirurgisk behandling oftast borttagning av benutväxten på hälbenet samt den djupa bursan invid hälseneinfästningen [8]. Ingreppen kan utföras genom öppen teknik eller endoskopiskt. Fördelen med endoskopisk teknik är att risken för sårkomplikationer är mindre [47].

Detta utförs genom följande steg: Anamnes och symtomutvärdering: Läkaren eller fysioterapeuten kommer att börja med att ta en detaljerad anamnes genom att fråga om patientens symtom, smärtnivå, eventuell tidigare skada eller aktiviteter som kan ha bidragit till besvären. Patientens smärtmönster och eventuella funktionella begränsningar kommer också att utvärderas. Fysisk undersökning: Fysioterapeuten kommer att genomföra en fysisk undersökning av hälen och foten för att bedöma eventuella tecken på hälsenefästestendinopati.

Det kan inkludera palpation känna på området för smärta och ömhet , rörlighetsutvärdering och undersökning av fotens och underbenets muskler. Bilddiagnostik: Vid behov kan bildundersökningar utföras för att bekräfta diagnosen och utesluta andra potentiella orsaker till smärtan. Vid misstänkt hälsenefästestendinopati utförs normalt ultraljud eller magnetisk resonanstomografi MR.

Funktionstester: Funktionstester kan användas för att bedöma styrka, flexibilitet och rörlighet i fot- och vadmusklerna. Dessa tester kan bidra till att bedöma hur väl patienten kan utföra specifika rörelser och belastningar på senan. Differentialdiagnos: Det är viktigt att utesluta andra tillstånd med liknande symtom, som exempelvis plantarfasciit eller retrocalcaneal bursit.

Fysioterapeuten kommer att överväga dessa alternativ och använda relevanta tester för att skilja mellan olika tillstånd. Det är viktigt att notera att diagnosen hälsenefästestendinopati oftast ställs baserat på den kliniska undersökningen och symtombilden. Bildundersökningar kan vara användbara för att bekräfta diagnosen och bedöma graden av skada, men de är sällan det enda diagnostiska verktyget.

Vid misstanke om hälsenefästestendinopati rekommenderas det att söka medicinsk hjälp för en noggrann bedömning och diagnos. En kvalificerad läkare eller fysioterapeut kan använda ovanstående metoder för att ställa en korrekt diagnos och rekommendera lämplig behandling.

Behandling vid inflammation i hälsenans fäste

Behandling för hälsenefästestendinopati Behandlingen av hälsenefästestendinopati syftar till att minska smärta, förbättra funktion och främja läkning av senan. Här är några vanliga behandlingsmetoder: Vila och avlastning: Det kan vara nödvändigt att minska eller undvika aktiviteter som orsakar smärta och överbelastning av senan.

Att använda en hälkil kan hjälpa till att avlasta senan och underlätta läkning genom att senan utsätts för mindre drag och stress. Fysioterapi: Det primära vid behandling av hälsenefästestendinopati är träning, ofta utförd excentrisk. T ex tåhävningar med två fötter upp och sedan på ett ben ned. Träning för detta tillstånd har god evidens från forskningen.

En detalj att tänka på vid detta tillstånd är att inte utföra tåhävningar i trapp. Vanligt är även tryckömhet både medialt och lateralt om fästet. Denna typ av skada kan också orsakas av kompression av senan och den djupa akillesbursan mot det underliggande hälbenet, s k posterior inklämning impingement. Dessa besvär kan uppstå efter det att foten har belastats i dorsalflexion under en längre tid, t ex vid löpning i uppförsbacke eller i mjuk sand.

Skadan vid akillestendinopati i mittdelen är ofta lokaliserad ca 2—6 cm proximalt från infästningen i hälbenet. Patienterna uppvisar som regel smärta under aktivitet, morgonstelhet och ömhet vid palpation. Vissa patienter har även en påtaglig förtjockning inom det aktuella området. Krepitationer kan vara en indikation på sammanväxningar adherenser och inflammation av paratenon.

Av skador i hälsenan beskrivs 55—65 procent vara från mittdelen, och 20—25 procent har rapporterats vara distala skador [7, 8]. I en studie av patienter med hälsenebesvär hade 66 procent besvär från mittdelen, och 23 procent hade smärta distalt [2]. De distala besvären diagnostiserades i 61 procent av fallen som insertionstendinit, 21 procent som retrokalkaneal bursit, och 18 procent hade både och.

Orsaken är multifaktoriell Orsaken till akillestendinopati anses vara multifaktoriell med en kombination av både inre och yttre faktorer Fakta 1. Överbelastning av hälsenan anses vara den främsta orsaken till skada hos 60—80 procent av alla patienter med akillestendinopati [7, 8]. Ofta är orsaken till överbelastningen någon form av träningsfel, t ex för snabbt ökad intensitet eller otillräcklig återhämtning.

Vanligast hos medelålders individer Det har rapporterats att 6—18 procent av alla löparskador utgörs av akillestendinopati [9]. Skadan kan uppstå i alla åldrar men är vanligast hos medelålders 30—55 år individer. Akillestendinopati förekommer i samma utsträckning hos män och kvinnor i flertalet studier [10, 11]. Bilateral skada verkar också vara vanligt förekommande, och i flera studier rapporteras att 30 procent av patienterna har bilaterala symtom [2, 12].

Noggrann utvärdering av graden av besvär krävs Akillestendinopati orsakar smärta, stelhet och svårigheter att delta i fysisk aktivitet. Nedsatt underbensfunktion, t ex muskelsvaghet, nedsatt rörlighet och försämrad hoppförmåga, kan också finnas hos patienter med akillestendinopati. För att skilja mellan distala besvär och besvär som sitter högre upp i senans mittdel är det viktigt att notera var patienten har smärta vid palpation.

Om patienten har vilovärk eller beskriver att smärtan kommer från hälsenan men inte är öm vid palpation är det tveksamt om patienten har akillestendinopati, och ytterligare utvärdering är motiverad. En grundlig undersökning är viktig för att utesluta andra orsaker till smärtan. Ett frågeformulär som är speciellt utvecklat för att utvärdera besvärsnivån hos patienter med akillestendinopati är »Victorian Institute of Sports assessment — achilles questionnaire VISA-A [13].

VISA-A utvärderar symtom och fysisk aktivitet och finns översatt och kulturanpassat till svenska [14]. Både den engelska och svenska versionen har visat sig vara reliabel och valid. Funktionella test kan användas för att bedöma om skadan har orsakat försämringar i muskelstyrka, uthållighet och hoppförmåga [15].

Ett kliniskt väl användbart test är att bedöma smärta i senan när patienten utför »hopping« på det skadade benet ett rytmiskt hopp som när man hoppar hopprep. Tåhävningstest på ett ben är också användbart för utvärdera vadmuskelns styrka och uthållighet [15, 16]. Flera olika typer av behandlingar finns I litteraturen beskrivs flera olika typer av behandlingar för akillestendinopati, t ex ultraljud, elektroterapi, antiinflammatoriska läkemedel, kirurgi, skleroserande injektion, stötvågsbehandling, laserbehandling och rehabiliteringsträning.

Den behandling som har starkast evidens är rehabiliteringsträning, främst excentrisk träning [17, 18]. Excentrisk träning har däremot inte varit lika framgångsrik hos patienter med distala besvär som hos patienter med besvär från senans mittdel [19]. Den generella rekommendationen är att alla patienter med akillestendinopati initialt ska behandlas med träning under minst 3—6 månader.

Målsättningen för rehabiliteringsträning är att dels åtgärda de funktionsinskränkningar som föreligger, dels stimulera senläkning. Forskning visar att mekanisk belastning på senor är mycket viktig för att bibehålla friska och starka senor [20]. Studier på både djur och människa ger indikationer på att senan påverkas positivt av fysisk träning genom att bli större, starkare och mer motståndskraftig mot skador [20, 21].

Träning har också visat sig öka både blodcirkulationen och kollagensyntesen i hälsenan [22, 23].