Hittade vasaskeppet

På talet saknades ritningar, istället användes bestämda proportioner och mått som ansågs ge ett skepp goda egenskaper. Hybertsson insjuknade och dog och fick aldrig se Vasa färdigbyggd.

Skeppet vasas upptäckt

Redan föll ansvaret för bygget på hans assistent, Henrik Hein Jacobsson. Det blev ett praktfullt fartyg. Det 61 meter långa 69 meter inkl bogspröt och 10,5 meter breda regalskeppet Vasa vägde 1 ton. Stormasten reste sig 52 meter över kölen. Vasa byggdes med totalt 72 kanonportar, men när skeppet seglade ut hade inte alla kanonerna hunnit bli färdiga.

Kanonerna var värda betydligt mer än själva skeppet. Bestyckningen utgjordes därför av 64 bronskanoner, av vilka 48 stycken pundare fanns på de två täckta, genomgående batteridäcken - totalt fanns här 56 kanonportar varav åtta alltså saknade kanoner som inte levererats. Högst upp på skeppet, på övre däck fanns det sekundära artilleriet som bestod av lättare kanoner och hakebössor en slags minikanoner som fästes på relingen och användes för att skjuta skrot och hagel mot fiendeskeppens besättning och soldater.

Trots de saknade kanonerna var Vasa med sina kanoner ändå sin tids mäktigaste krigsskepp vad gäller eldkraft. Besättningen uppgick till man plus soldater de senare var inte ombord när skeppet sjönk.

Vasamuseet historia

Bild: SO-rummet. De nya fartygstyperna ökade i storlek under periodens gång varefter de också utrustades med fler och större segel. Ny skeppsteknik kombinerat med möjligheten att utrusta de nya fartygen med många tunga kanoner revolutionerade sjökrigföringen under talet. Skeppssidorna låg delvis nedfallna på botten, men skrovet var i övrigt bevarat upp till ett undre kanondäck.

I de nedfallna sidorna fanns kanonportar i två olika nivåer — det rörde sig alltså om ett örlogsskepp med två kanondäck. Både konstruktionerna och de kraftiga dimensionerna kändes väldigt bekanta. Hoppet om att hitta ett av Vasas systerskepp tändes hos oss, berättar Jim Hansson, marinarkeolog på Vrak. En andra, mer noggrann undersökning gjordes våren Vid dykningar påträffades skeppstekniska detaljer som hittills bara setts på Vasa och ett flertal prover och analyser gjordes.

Det framkom bland annat att eken till skeppsvirket huggits i Mälardalen — på samma plats som Vasas virke något år tidigare. Tidigare fynd var andra skepp hittade Vraks marinarkeologer två vrak vid Vaxholm som man trodde skulle kunna vara Äpplet. Fartyget var uppkallat efter vasen , den heraldiska symbol som ingick i Vasaättens släktvapen.

Som andra skepp uppkallade efter symboler, föremål eller djur på talet var namnet därför i bestämd form, det vill säga "Vasen".

Upptäck vasaskeppet

Eftersom ett enhetligt skriftspråk ännu inte fanns på talet förekom olika former som "Wasen", "Wasan" och "Wassen". Namnet hade tidigare använts för två andra skepp: ett som byggdes på talet och som blev mer känt som Smålands Lejonet, samt ett som byggdes och förliste men i modern tid blivit känd som Riksvasa. Efter ett par år fick skeppsgården ekonomiska problem som försenade byggandet av de beställda skeppen.

Samtidigt förlorade den svenska flottan 10 skepp i en storm och kungen skickade ett brev till amiral Clas Fleming där han insisterade på att han skulle se till att Henrik snabbade på bygget av de två mindre skeppen. I brevet skickade kungen mått på skeppet som skulle ha en köllängd på fot 37 m. Det här orsakade Henrik problem eftersom de nya måttangivelserna nu låg mellan de tidigare angivelserna för de större och mindre fartygen och stockar till kölen hade redan huggits.

I ytterligare ett brev 22 februari krävde kungen återigen att de nya måtten skulle följas. Han blev sjuk i slutet av , när byggnationen pågått i ett år, och dog våren Ansvaret för bygget föll på Henriks assistent, Henrik "Hein" Jacobsson, även han en nederländsk invandrare. Detta förde med sig svårigheter att få plats med en tillräckligt stor och tillräckligt lågt placerad barlast.

Vasa var också det första skepp byggt enligt det holländska manéret som förseddes med två genomgående batteridäck samt plats för ett antal kanoner på övre däck. Vasa var tillräckligt långt kommen för att hon skulle kunna sjösättas på våren. Efter det började arbetet med att slutföra väderdäcket, akterkastellet , galjonen och riggen. Vid den tiden hade Sverige fortfarande inte utvecklat någon större vävindustri för tillverkning av segeltyg och man var tvungen att beställa tyger från utländska tillverkare i Frankrike, Tyskland och Nederländerna.

Seglen tillverkades främst av hampa och delvis av lingarn. Riggen var helt och hållet av hampa som importerats från Lettland via Riga. Kungen besökte skeppsgården i januari och gjorde vad som troligen var hans enda besök ombord. Standardtestet var att låta 30 sjömän springa fram och tillbaka från en sida av skeppet till den andra för att se hur mycket skeppet skulle kränga.

När man gjorde detta på Vasa började skeppet att kränga så mycket att man avbröt testet efter bara tre vändor. Varken Hein Jacobsson eller Johan Isbrandsson, de två skeppsbyggmästarna, var närvarande vid stabilitetstestet. Enligt Vasas skeppare Göran Mattsons senare vittnesmål, hade Fleming efter krängningsprovet sagt att han önskat att kungen varit i Stockholm, men Gustav Adolf var upptagen i Polen och upprepade i brev efter brev sina krav att skeppet skulle bli stridsdugligt så snart som möjligt.

Enligt marinarkeologen Fred Hocker finns det mycket lite bevis som stödjer tesen om att Vasa genomgick några omfattande modifikationer efter att kölen sträckts. Skepp samtida med Vasa som blev förlängda delades på mitten och förlängningen lämnade tydliga spår i form av skarvar i konstruktionen; sådana skarvar saknas på Vasa.

Att ytterligare ett batteridäck lades går inte helt att avfärda, men eftersom 72 stycken pundare beställdes den 5 augusti , i samband med att skeppet byggdes, talar det mot ett enda batteridäck. Beställningen skedde mindre än fem månader efter att man börjat bygga skeppet och måste enligt Hocker ha ingått i de ursprungliga specifikationerna.

Den samtida Galion du Guise, enligt Arendt Hybertsson förebilden för Vasa, hade också två batteridäck [27] även om det saknade ett komplett väderdäck midskepps. Vasa byggdes under en övergångsperiod för marin krigföring, från en tid då äntring fortfarande var en av de huvudsakliga taktikerna till tiden då linjeskeppen började dominera sjöslagen med fokus på överlägsen eldkraft och strikta formationer.

Vasa var utrustad med både ansenlig eldkraft och en hög akter som skulle tjäna som en eldgivningsplattform i närstrid. Hon var inte det största skeppet som byggts och hade inte heller det största antalet kanoner. Det som gjorde att hon kan betraktas som det slagkraftigaste krigsskepp när hon byggdes var att hennes bredsida , den sammanlagda vikten av den ammunition som kunde slungas från en sida av skeppet om alla kanoner avfyrades samtidigt, var på kg.

Det var inte förrän på talet som ett skepp som kunde avfyra större mängder ammunition skulle byggas. Det här stora övertaget i eldkraft var också inhyst i ett skepp som var relativt litet i jämförelse med dess bestyckning. Som jämförelse hade USS Constitution , en berömd amerikansk fregatt som byggdes år efter Vasa, en bredsida som var ungefär likvärdig, men med ett skrov som vägde över ton mer än Vasa.

Kanonerna riktades åt samma håll och avfyrades ofta i en enda salva för maximal effekt. Under talet hade man ännu inte utvecklat någon organiserad taktik för segelfartyg i större formationer. Istället stred fartyg individuellt eller i improviserade mindre grupper med fokus på att borda och erövra fiendeskepp. Vasa byggdes enligt det äldre taktiska tänkandet och saknade därför i praktiken den typen av bredsida som senare skulle utvecklas.

Istället riktades och avfyrades kanonerna var för sig för att kunna täcka fartyget åt alla håll. Vasas artilleri kunde således täcka en nästan komplett cirkulär skottradie runt skeppet, med undantag för luckor rakt fram och snett bakom akterns sidor. Kanoner var dyra och hade en betydligt längre livslängd än något krigsskepp.

I Sverige och många andra länder i Europa tillhörde inte enskilda pjäser ett skepp, utan kunde bytas ut beroende på skeppets syfte och uppdrag. Det var inte alltför ovanligt att kanoner kunde tjänstgöra i närmare år och de flesta krigsskepp hade en livslängd på så lite som 15 till 20 år. Skeppen blev därför mestadels utrustade med kanoner av varierande ålder och storlek.

Det som gjorde att Vasa kunde ha en så stor eldkraft var inte bara ett osedvanligt stort antal kanoner relativt utrymmet, utan även att 46 av de 48 pundarna var av en ny och lättare konstruktion de återstående två pundarna var av den äldre, tyngre typen. Vasas kanoner var som brukligt gjutna i brons i specialgjorda engångsformar, men med så stor precision att deras väsentliga mått varierade med enbart några millimeter, och med en kaliber på nästan exakt mm.

Den totala vikten för kanonerna var 72,2 ton. I övrigt bestod bestyckningen av: 8 stycken 3-pundare 2 stycken 1-pundare 6 stycken grovkalibriga så kallade stormstycken [30] Rundkulor och så kallade avriggningsskott pikelod, saxelod, kedjelod och länklod utgjorde ammunition samt brandbomber och fyrkransar. Enligt bevarade handlingar skulle Vasa medföra 6 tunnor och pund krut.

En pundig kanon krävde en bemanning av sju man, som var utrustade med laddskyffel, viskare, sättare, kruthorn, luntstake, kanonspakar med mera. Skulpturerna är målade i vad som anses vara de ursprungliga färgerna. De två keruberna i mitten håller upp släkten Vasas vapen, vasen , som gett skeppet dess namn på talet tolkad som en sädeskärve. När Vasa byggdes utsmyckades hon med skulpturer som skulle hylla och glorifiera monarkens auktoritet, visdom och skicklighet som krigsherre samtidigt som de skulle håna och skrämma fienden.

Skulpturerna utgjorde en ansenlig del den totala kostnaden för att bygga skeppet och vägde så mycket att de i viss mån hämmade skeppets manöverduglighet. Bildspråket som tillämpades på utsmyckningen baserades till största del på renässansens hyllning och idealisering av den romerska och grekiska antiken, importerat till Sverige från Italien genom tyska och nederländska mästare.

Motiven domineras av Medelhavets mytologi och historia, men det finns även figurer från gamla testamentet och till och med ett fåtal från det gamla Egypten. Många av skulpturerna är i en holländsk groteskornamentik som föreställer fantastiska och skrämmande varelser som sjöjungfrur, vildmän, monster och tritoner.

Dekorationen inne i själva skeppet är mycket mer sparsam och är mestadels begränsad till befälens utrymmen och amiralskajutan i aktern. Rester av färg har återfunnits på många skulpturer och andra delar av skeppet. Samtliga skulpturer var ursprungligen målade i klara, bjärta färger som i vissa fall förstärktes med äkta bladguld.

Sidorna av galjonen den utstickande plattformen under bogsprötet , relingen, taket på låringsgallerierna och bakgrunden på akterspegeln var alla målade röda och skulpturerna i naturliga färger. Tidigare trodde man att bakgrundsfärgen var blå och att de flesta skulpturerna vara helt förgyllda, något som tydligt kan ses i avbildningar av Vasa från talet till tidigt tal, exempelvis i illustrationer av Björn Landström och i marinmålningar av Francis Smitheman.

Under det sena talet reviderades denna framställning, något som tydligt återspeglas i reproduktioner gjorda under senare år. Vasas målade skulpturer representerar bland de sista spåren av den medeltida skulpturtraditionen, med dess förkärlek för starka färger, innan barocken tog över med tunga helförgyllningar. Akterspegeln är målad i det man idag anser var originalfärgerna.

Skulpturerna är snidade i ek , furu och lind , och många av de större figurerna, som det tre meter stora lejonet som utgjorde galjonsfiguren, består av flera mindre delar som har snidats för sig och sedan satts ihop med järnbultar. Det finns ungefär skulpturer, de flesta koncentrerade till det höga akterkastellet och dess gallerier och på galjonen längst fram på skeppet. Skulpturer av Herkules återfinns som varandras pendanger på de lägre låringsgallerierna, en äldre och en yngre.

De representerar motsatta egenskaper av den mytologiska hjälten som var oerhört populär både under antiken och i talets Europa. På akterspegeln den höga, platta ytan bak på skeppet återfinns många bibliska och patriotiska motiv. Ett särskilt populärt och ständigt återkommande motiv är lejonet som finns på vardera sida av riksvapnet och som den stora galjonsfiguren, som rytande maskaroner på insidan av samtliga kanonportar, och till och med klängandes högst upp på det tio meter höga rodret.

På vardera sida om galjonen fanns ursprungligen 20 skulpturer även om bara 19 har återfunnits som föreställer romerska kejsare från Tiberius till Septimius Severus. Nästan all heroisk eller positiv ikonografi är tänkt att direkt eller indirekt förknippas med kungen och hade avsikten att glorifiera honom som en absolut och felfri härskare.

Den enda egentliga avbildningen av kungen är placerad högst upp på akterspegeln, där han återges som en ung pojke med långt, böljande hår. Här är han på väg att bli krönt med en alldeles för stor krona av två gripar som representerar hans far Karl IX. Bild från en utställning på Vasamuseet. Minst sex mästersnidare arbetade minst två år med att färdigställa skulpturerna och assisterades troligen av ett okänt antal lärlingar och medhjälpare.

Ingen skulptör har kunnat signera sina verk, men den distinkta stilen hos en av de mest erfarna bildsnidarna, tysken Mårten Redtmer, går att identifiera. Andra konstnärer som Hans Clausink, Johan Didrichson Tijsen eller Thessen och möjligtvis Marcus Ledens, var anlitade för omfattande arbete vid skeppsvarvet när Vasa byggdes, men deras stilar har inte gått att associera med individuella skulpturer.

Den artistiska kvalitén på snideriet varierar avsevärt och runt fyra rätt distinkta stilar har identifierats. Redtmers verk har beskrivits som "kraftfulla, livfulla och naturalistiska" [34] och kan med stor säkerhet förknippas med en ansenlig del av skulpturerna, vilket inkluderar några av de viktigaste och mest prestigefyllda motiven: galjonslejonet, det kungliga vapnet och avbildningen av kungen högst upp på akterspegeln.

Två av de andra stilarna beskrivs som "elegant [ Den fjärde och sista stilen anses betydlig underlägsen de andra tre och anses "stel och osmidig" [35] och var utförd av snidare av lägre kompetens, kanske till och med gesäller. Dagen var klar och stilla och den enda vind som blåste var en lätt bris från sydväst.

Skeppet bogserades längs stranden till den södra delen av hamnen där man satte fyra av de tio seglen, och skeppet började röra sig österut. Kanonportarna på nedre batteridäck var öppna och det sköts salut när man började lämna Stockholms hamn. Skoten släppte, och skeppet rätade upp sig när kastvinden passerat.

Snart kom ytterligare en kastvind som åter tvingade ner skeppet på babords sida och den här gången krängde hon så kraftigt att vatten började forsa in i de öppna kanonportarna. Det inrusande vattnet gjorde att Vasas slagsida ökade och att barlasten blev förskjuten. Hon kantrade och sjönk på 32 meters djup, meter från stranden.

Överlevande besättningsmedlemmar klängde sig fast vid flytande bråte och de många närliggande småbåtarna som låg ute skyndade sig att undsätta. Trots deras insatser och det korta avståndet till land drunknade mellan 30 och 50 människor när skeppet sjönk enligt samtida rapporter. Flaggor och vimplar på för- och stormasten stod fortfarande ovanför vattenytan, men lutade kraftigt åt babord eftersom ballasten hade förskjutits när skeppet kantrat.

Vasa sjönk i åsynen av en stor folkmassa om hundratals, om inte tusentals, vanliga stockholmare som kommit för att se det stora skeppet avsegla. Bland åskådarna fanns även utländska ambassadörer som tjänstgjorde som spioner åt Gustav II Adolfs vänner och fiender.