Hur högt hoppar min hund lumpen

Glömde ju skriva om Metacam. Är ju egentligen en medicin till människor. Jag har ätit det under några år och det var kanonbra men man kan få fettlever om man äter för länge. Så jag fick gå och kolla det med jämna mellanrum. Hunden fyller 15 idag och mår fortfarande bra. Tur att hon tål Metacam annars hade hon nog inte varit kvar.

JUag går till Granngården och köper Glucosamin till häst och ger till min hund. Fan, så mycket billigare Jag ger ett kryddmått om dagen till en hund på 15 kg, på maten! En burk räcker nästan ett år. Kvinna som bor själv på landet med ett tal tackor Gotlandsfår och 3 Border Collies. Citat från: Egge skrivet 19 maj kl Sidor: [ 1 ] 2 Alla Gå upp.

Dela detta:. Inloggade just nu. Om tidningen Åter. Nya inlägg. Morgontrött Kia i Meka [ Igår kl. Nytt i ditt landskap. För inloggade medlemmar visas här nya lokala annonser, aktiviteter och presentationer. Logga in eller registrera dig. Nya annonser. Östergötland Toalett wostman ecodry i Övriga annonser - finnes [02 nov kl ] Avskilt boende på lång sikt i Bostad sökes [02 nov kl ] Södermanland Torp nov-april uthyres i Bostad finnes [29 okt kl ] Östergötland Bostad finnes i Bostad finnes [29 okt kl ] Uppland Kopparmaran och silverudds blå, sociala och trevliga tuppar i Höns finnes [27 okt kl ] Hälsingland Liten jordbruksfastighet för eko-odling, 3,5Ha, möjlighet flerfamiljsboende, mm.

Användarnamn: Lösenord:. SMF 2. Hon har en hundsäng men jag tror hon tycker den är för varm så hon ligger antingen i en lädersoffa eller direkt på golvet vid trappan där det är väldigt kallt. Hon har väldigt mycket päls och är inget fan av värme. Kan höra om de där tabletterna! Tack för tipset! Han kunde inte hålla avföringen utan den trillade ur honom varje gång han reste sig.

Det var nåt man missade att informera om när hunden medicinerades under längre tid. Tydligen finns samma indikationer på katt. Är det någon som har erfarenhet av att ge mycket fisk? Borde inte omegafetter ha samma effekt på hundar som på människor? Metacam så finns det säkert en risk för biverkningar även på denna medicin. Vi har givit våra hundar det från ca 12 års ålder tills de avlidit vid 15 och de har inte haft sådana besvär du beskriver.

Självklart skulle vi inte fortsatt med att ge det då. Så någon politisk verklighet såg jag inte så mycket av. Men i gymnasiet smög det sig på, och det var apartheidsystemet som var det första som satte sig i huvudet på mig, både det i Sydafrika och det i USA. Jag reagerade kraftigt, minns jag, tänkte att 'det där är inte rätt', så jag skrev en uppsats i ämnet. Det här var eller , rubriken var 'När klockan ringer på morgonen Och fick underkänt för att jag hade missuppfattat ämnet.

När jag senare tog studenten och vi skulle springa ut och ta emot blommor så skulle vi först ta våra lärare i hand. Men den lärare som hade underkänt min uppsats tog jag inte i hand utan sa bara: 'Om tre år är jag tillbaka och då ska jag visa dig hur man undervisar i svenska! Sedan gjorde jag lumpen på I20 och det var en bra övning i att vända sig mot auktoriteter, att ifrågasätta det systemet.

Det var en jobbig period, jag hade blivit utsedd till kompaniassistent av mina kamrater, de hade stort förtroende för mig som talesman, jag läste på reglerna och var bra på att snacka redan då, och jag försökte ta reda på vad som skulle krävas för att fa göra avbrott. Jag skulle vara där i femton månader, det var ju outhärdligt länge, jag hade sökt tio månader, vilket var det kortaste möjliga, och jag fick femton.

Men jag lyckades till sist få anstånd för studier efter halva tiden. Och tre år efter studenten var jag så tillbaka på min gamla gymnasieskola, jag hade fatt ett vikariat i svenska och engelska. Det var precis vid starten av höstterminen och den där läraren stod och skrev av schemat, så jag gick och ställde mig bredvid honom och började skriva av mitt schema. Han tittade förvånat på mig och sa: 'Är du här?

Det var jädrigt skönt. Man ska nog akta sig för att dra för stora växlar men jag kan inte hjälpa att jag ser linjer i det här. Det ser åtminstone ut att vara en gemensam ådra hos de mest kända sextioåttorna, en sorts överkänslighet mot orättvisor och en vägran, ibland nästan en oförmåga, att rätta in sig i ledet. Jag vet inte om det är unikt för dem men nog kan jag se på min egen generation att vi var mer inriktade på att anpassa oss, att lära oss koderna i den bransch vi ville göra karriär i, vare sig det gällde en radiostation eller en bank.

De vänstervridna fyrtiotalisterna verkar däremot bara ha dundrat in i samhället utan att be om ursäkt eller fråga först. Staffan Ling ger mig delvis rätt, men måste först förklara bakgrunden. Jag tycker att det är fantastiskt när dagisklasser demonstrerar utanför stadshuset mot för stora barngrupper, då har vi ändå erövrat demokratin på något sätt. På den tiden demonstrerades det ju bara på första maj och då var det bara sossar som gjorde det, men så plötsligt dök vi upp och demonstrerade titt som tätt.

Och i dag har det ju blivit underbart, nu är det Prideparader och annat, och veganer som drar genom städerna, det är ju kanon! Men i och med att det har blivit mycket större rörlighet så är det svårare att vara fyrkantig, och det i sin tur innebär att det inte längre går att vara vänster på det sätt vi var. Vi hade ju ingen som klarade av att ifrågasätta oss, det fanns inga genomtänkta alternativ till det vi gjorde, våra motståndare var bara de fyrkantiga och de konservativa och de var ju oftast bara dumma, dem vann vi alltid lätt över.

Så för oss såg det verkligen ut som om det inte fanns några gränser för vart vi kunde gå. Men sedan tvingades även vi anpassa oss, för när vi hamnade ute på en arbetsmarknad upptäckte vi ju att här är det den gamla ordningen som gäller, en arbetsplats har sina regler och då är det bara att spela med. Jag tycker förresten att det är skoj när jag ser gamla trotskistkamrater på höga befattningar inom statsförvaltning och liknande, eftersom jag vet att de hela tiden har varit pålästa och självständigt tänkande människor.

Det byggdes överallt, min familj flyttade en hel del och vi bodde hela tiden på byggarbetsplatser vid skogskanten, jag trodde att det var så alla hade det. På den tiden var det bara sjuårig grundskola och de som gick sju år fick jobb de också. Jag var ganska vanlig tror jag, vi hade inte så mycket politisk kunskap någon av oss i min umgängeskrets, i Umeå fanns det bara medelklass, övre och lägre och vi levde nog rätt obekymrade om sakernas tillstånd.

Mina föräldrar skilde sig när jag var tolv, och sedan flyttade vi till Umeå, mamma och syrran och jag. Jag hamnade i en klass där vi var två som hade skilda föräldrar, de andra tillhörde den övre medelklassen, borgmästarens dotter och brandchefens dotter och landshövdingens dotter och så vidare, och jag och den där andra eleven, en tjej, fick ta emot 30 kronor per termin i något slags stöd, för att vi hade en mamma som ansågs ha svårt att finansiera familjen, och det stödet fick vi ta emot inför hela klassen!

Så på något sätt har det gjort mig medveten om skillnader, att man var utpekad på något sätt. Jag minns en episod, jag var hemma hos en klasskamrat, vi var ihop rätt mycket, och så blev vi osams om något hockeyspel, han sa att du får inte röra det där och så sopade han till mig. Och då slog jag tillbaka så att han ramlade och slog sig och blödde näsblod, och då kom hans farsa och kastade mig utför trappen och sa att jag skulle vara jävligt tacksam att jag ens fick vara hemma hos dem, jävla skilsmässounge ungefär!

Då var jag väl fjorton, femton och för mig blev det en väldigt bra start, för jag kände att det här kommer jag aldrig att acceptera. Och sedan gick det där igen i skolan, mot den där läraren, och på I20 där jag hela tiden utmanade de här auktoriteterna som krävde blind lydnad. Så jag tror att för mig spelade det där en stor roll. Han var väldigt lättsam, social och musikalisk och med en annan möjlighet i livet hade han blivit något helt annat.

Men han blev militär och väldigt auktoritetsbunden, han hade en stark känsla för underhet och överhet och det där var jag oerhört obekväm med i tonåren för jag tyckte inte om att se det hos honom. Och han hade jättejobbigt med min vänsterinriktning på sextiotalet. Han gick i pension vid 60, det var , och det var kalas vid mässen på F4 i Östersund och då ringde min farbror Sigge och var orolig: 'Du tänker väl inte hålla något tal?

Så jag höll ett fullständigt opolitiskt tal, vilket jag tyckte var jätteroligt, och det andra födelsedagsbarnet tyckte det var så bra att han kom och bad mig hålla ett tal till honom också", berättar han med illa dold stolthet. Och när jag läste om Little Rock och de svarta i USA som inte fick sitta var de ville i bussen och sådant där, jag kunde känna det själv, att man var en skilsmässounge.

Min mamma tog studenten på trettiotalet och det var inte många kvinnor som gjorde det, och min morfar var en självlärd man som hade elva syskon, växte upp på ett skogshemman i Jämtland, gick tre år i skolan och började sedan jobba i skogen, och för pengarna läste han på korrespondens och blev ingenjör och disponent och sedan ordförande i Hypoteksföreningen.

Så för mig är han den manliga förebilden, you can do it, på något sätt. Han hade nog med mammas studier att göra, såg till att hon fick ta studenten, och han blev väldigt besviken för han hade hoppats att hon skulle hamna i bankväsendet. Men hon blev en jävligt duktig stenograf i stället, jobbade vid hovrätten i Stockholm i två år, när jag var tio till tolv. Jag hade spelat i skolteatern och var med och startade studentteatern i Umeå, hösten Jag läste då engelska, litteraturhistoria och nordiska språk.

Då kom en tjej, jag tror hon var dotter till brandchefen i Vännäs, och gav mig en pamflett som handlade om imperialismen i Afrika bland annat. Det var den första tydliga politiska pamfletten jag såg, en jävla bra bild där en girig hand klämde åt människor. Och det där blev som en ögonöppnare för att det fanns orättvisor i världen som man måste titta närmare på. Och det var ju jädrigt jobbigt att börja ifrågasätta USA för det var ju hjältarna från andra världskriget, jag var oerhört uppfödd på amerikansk kultur och film, James Dean, och det skulle vara kakibrallor med svarta skor och man skulle se lite vit strumpa och T-shirt under skjortan.

Det gick till och med så långt att jag gick och såg Pat Boone-filmer, som var hemska", lägger han till och skrattar. Pockettidningen R hade börjat komma ut också, med teman på sociala ämnen, och på universitetet upptäckte jag att allt fler började intressera sig för klassamhälle och imperialism och de krig som pågick, men fortfarande var jag rätt så ofärdig.

Men så på hösten skulle studentteatern sätta upp Fabeln om tjuren, hunden och katten, som hade gjort succé i Stockholm. Det var någon från Malmberget som hade skrivit den och den handlade om Vietnamkriget, och jag blev erbjuden en av rollerna och jag tyckte det var en kanonroll, den ville jag verkligen göra. Men då sa Jonas Åberg, som var regissör, att 'då måste du ta ställning i kriget först!

Och då var det lätt att ta ställning för FNL i det här fallet. Men efter det fanns liksom ingen återvändo, jag och mina kompisar började gå i demonstrationståg och nästan alla de andra blev maoister. Men jag hade ju tidigt utvecklat en antiauktoritär hållning, jag hade jättesvårt för att finna maoismen tilltalande, den var dogmatisk och orörlig, jag tyckte de hade svaga argument, de hade citatboken och något annat, de hade gått en grundkurs som bestod av citatboken och en bok av en professor i Uppsala.

Jag tyckte det var jävligt tunt. Plus att de här demonstrationstågen var så jävla tråkiga, man kunde inte skoja om någonting. Och en gång tänkte jag att jag måste skoja lite medan vi gick där tysta och frös. Det här var när Kambodja fortfarande styrdes av Lon Nol-regimen, så jag sa: 'Vet ni varför det blev oavgjort i inbördeskriget i Kambodja?

För att den styrs av Noll-Nollregimen!

Testa hundens hopphöjd

De tyckte bara att jag var pinsam, vilket jag säkert var, men jag tyckte att lite kul var det väl ändå. Så samtidigt som jag tyckte att det var här man skulle befinna sig, för budskapet var rätt, så kände jag mig aldrig riktigt bekväm i de här sammanhangen. Jag minns att man skulle ta av sig skorna, det var ganska nytt att man skulle gå i strumpor inomhus i Sverige på den här tiden, och dricka te och så där, en jävligt udda verksamhet tyckte jag, men jag försökte i alla fall.

Men jag läste ju vänstertidningarna regelbundet och kom så över trotskisternas tidning Stormklockan, och de hade där ett ledarstick som associerade till r :arnas budskap och där stod: 'Vi tror inte att vi kan sända någon röd tribun till borgarriksdagen, vi tror inte att vi ens far ihop till en liten pall! Och jag gillade deras företrädare, och ju mer jag fick reda på om trotskisterna, framför allt att de inte hade några lik i garderoben som alla andra hade, eftersom de inte haft ledningen någonstans och inte haft den typen av inflytande, desto bättre tyckte jag om dem, och jag tilltalades av resonemanget om den permanenta revolutionen.

Jag hade ju fastnat för filosofen Hegel på gymnasiet, det här med tes, antites, syntes, det passade med min syn på livet, att det inte finns något egentligt slut, och jag tyckte att det här passade in på trotskismen också. Så jag gick en grundkurs, och det var ju seriöst, motsvarande tio poäng på universitetet, det var en hyllmeter i statskunskap och ekonomisk historia och annat.

Här skickar han en passning till sina kompisar i KFML, maoisterna. Utan mer insikt byggd på kunskap. Hon undrar hur Staffan och andra trotskister kan hävda Lev Trotskijs oskuld. Han var ju den egentlige kronprinsen, men när Lenin fick syfilis och blev tokig trängde Stalin ut Trotskij och såg till att han blev mördad, så hans eftermäle blev i stället ett sorts tänkande, i fjärde internationalen, som handlade mycket om internationell solidaritet och liknande.

Men det är klart, jag är säker på att om jag skulle gå tillbaka och verkligen leta så skulle jag säkert hitta egna brister också, där jag inte har fattat vad någon upphöjd despot någonstans har gjort med sitt folk, så kan det mycket väl vara. Och Pol Pot och sådant där, självklart var det fullständigt omöjligt att försvara det. Vad gällde Vietnam var det solklart vad man skulle vara för, när det gäller Pol Pot var det inte lika solklart.

Å andra sidan hade USA inget där att göra heller. Bara det att som novis sätta sig in i hundvärlden har tagit mycket tid i anspråk. Det har också blivit en bok om Arthur och hans resa, skriven i samarbete med engelska författaren Val Hudson, som har översatts till flera språk och blivit en internationell bästsäljare.

Mät hundens hoppförmåga

Ytterligare en bok på temat hundar har publicerats och en barnbok är under produktion. Och mycket sociala medier blir det. Det är TV, radio, tidningar, bloggar. Från hela världen. Att Arthur och hans historia väcker starka känslor fortfarande, efter snart sex år, visar den dokumentär om gatuhunden som jag precis sett på sportkanalen ESPN. Alltmedan hunden ifråga, oberörd av kändisskapet, ligger utsträckt i sin korg i en vrå av köket.

Mest spännande är kanske att historien om Arthur nu också ska bli film i Hollywood, med amerikanske skådespelaren Mark Wahlberg i rollen som Mikael. Filmen, med arbetsnamnet Arthur the King, annonseras som ett spännande äventyr för hela familjen och ska efter lite coronarelaterade förseningar spelas in i Puerto Rico med start i januari.

Premiären är beräknad till Mikael Lindnord är själv så kallad exekutiv producent och har från första stund ingått i teamet runt filmen, med ansvar för att ge feedback på manus och att scenerna stämmer överens med verkligheten. Han räknar med att vara på plats under inspelningen. Kan jag bidra till att det blir en bra film gör jag gärna det.

Och en galapremiär hemma i Örnsköldsvik vore ju jätteroligt. Med risk att upprepa vad många redan läst sig till tar vi det från början. Mikael Lindnord är född i Södertälje, bodde en period i Boden och hamnade — efter ett mellanspel i Damaskus och Kairo där hans far jobbade för FN — slutligen i Örnsköldsvik.

I sexårsåldern började han träna olika sporter. Själv beskriver han sig som en tämligen talanglös idrottare, även om han försökte sig på en karriär som hockeyspelare. Men när han som åring inte ansågs platsa i ÖSK gav han upp. Men trots att självförtroendet naggats i kanten av att inte räcka till som hockeyspelare valde Mikael Lindnord att göra lumpen som Lapplands-jägare i Kiruna.

Detta innebar 15 månaders krävande utbildning i tuff terräng och tidvis mycket hårt väder. Det visade sig emellertid att Mikael, trots omgivningens skepsis, klarade sig bra under de strapatser han ställdes inför. Han var uthållig, envis och kunde prestera även under perioder med lite sömn.

Med sitt nyvunna självförtroende i ryggsäcken upptäckte han snart ett område där uthållighet och laganda är en förutsättning för att lyckas. Adventure racing är en extrem tävlingsform där man cyklar, springer och paddlar utan avbrott under flera dagar. Första laget i mål vinner.

Och skulle så förbli i nästan 20 år. Vi lärde oss att hantera sponsorer och media och kunde leverera det vi lovat.

Hur högt hoppar din hund

Ett lag består av fyra personer, varav minst en kvinna, som under flera dagars tävling ska ta sig från start till mål i extremt krävande terräng. Först kvällen innan eller strax före start avslöjas banans koordinater. Mikael, eller Multi Mike som han ibland kallas i tävlingssammanhang, och hans lagkamrater var extremt vältränade.

Ändå var Mikael aldrig nöjd, ville alltid bli lite bättre, tänkte inte på annat än puls och syreupptagning. Inget var jobbigt, jag var som en maskin.