Hur kan en stjärna födas

Det kan ju bli tvärtom — att gasen får fullt upp med att tackla alla nya tidvattenkrafter som en kollision för med sig att den faktiskt störs i sin stjärnbildningsprocess.

Stjärnors födelse processen förklarad

De studerade 38 normala galaxer och 59 kolliderande galaxsystem. Resultatet förvånade Nils Bergvall, som hade förväntat sig att stjärnbildningen i galaxer som krockar skulle vara runt tio gånger effektivare än i vanliga galaxer. Slutsatsen är att det är svårt att bilda en starburst. Nyheter från Medusa Men eftersom de allra flesta starburstgalaxer ändå är inblandade i en krock måste det betyda att kollisionen är väsentlig men inte tillräcklig — andra omständigheter avgör om starbursten verkligen tänds eller inte.

Att gasen är tät räcker inte, det har man sett i den udda galaxen Medusa som ligger miljoner ljusår bort. Hubbleteleskopets bilder av Medusa visar hur dess starburst brinner i starka färger över hela galaxen. Men med hjälp av radioastronomi kan man se att gasen och stoftet inte är koncentrerat i täta sammanslutningar.

Vi misstänker att den är resultat av en krock mellan en elliptisk galax och en eller två spiralgalaxer. Det kan förklara varför gasen är utspridd över hela galaxen och inte samlad i dess centrum, säger Susanne Aalto. Den ena svansen består av lysande stjärnor som kan observeras med Hubbleteleskopet. Den andra svansen pekar åt motsatt håll och består av atomärt väte, som bara kan studeras med hjälp av radioteleskop.

De är resterna av de inblandade spiralgalaxernas armar, säger Susanne Aalto. Atomär vätgas är lättflyktig, och den påverkas först när två galaxer börjar närma sig varandra. Vätet lämnar spår som visar hur sammanslagningen har gått till. Susanne Aalto gör en jämförelse med kriminalteknik. Vätet visar hur galaxerna har rivit ut gas ur varandra. Susanne Aalto har upptäckt att Medusa roterar som en stel kropp, till skillnad från en spiralgalax där gasmolnen roterar med olika hastigheter.

För Medusas del innebär det att gasmolnen kan kollapsa och tända stjärnor i fred. I en spiralgalax störs stjärnbildningen av att gasmolnen ständigt ligger och gnider mot varandra. Det skulle kunna förklara hur en starburst i Medusa har kunnat starta trots att det inte finns tät gas från början. Händer kanske här också Medusa är inte någon ultraluminös galax — men skulle kanske kunna bli det om det massiva svarta hålet i dess mitt väcks till liv och blir aktivt.

Astronomer tror i dag att nästan alla galaxer härbärgerar ett svart hål i mitten, inklusive vår egen Vintergata. Men de flesta av dem är tämligen stillsamma. Dock skulle en plötslig stjärnbildning kunna få i gång aptiten, så att den slukande helveteskarusellen startar. Just sambandet mellan starburst och supermassiva svarta hål sysselsätter många astronomer i dag.

David Sanders är mer optimistisk om krockande galaxers förmåga att tända en starburst än vad Nils Bergvall är. Den begränsande faktorn anser han bara vara mängden gas som de bägge galaxerna för med sig i boet. När två galaxer fullproppade med gas kolliderar, förs enligt David Sanders gas in till centrum där det blir så varmt, trångt och stökigt att en starburst tänds.

Gas fortsätter sedan att forslas in till centrum och ner i det supermassiva svarta hålet. Och ju mer föda det svarta hålet får, desto hungrigare och aggressivare blir det. I början går sammandragningen relativt fort. Om all den gravitationsenergi som frigörs då molnfragmenten dras ihop kunde strålas ut, skulle ett fragment falla samman på bara några hundra år - men då skulle inte heller temperaturen stiga.

I verkligheten kan bara hälften av den frigjorda energin försvinna som strålning, medan den andra hälften hjälper till att värma upp materian i den blivande stjärnan. Uppvärmningen ökar det inre trycket, därför kommer kollapsen till protostjärna att ta längre tid, hur lång tid beror främst på fragmentets massa. Man kan inte se protostjärnor eftersom de ligger gömda djupt inuti de gas och stoftmoln de håller på att födas ur, men man kan ändå ta reda på var de ligger med hjälp av värmestrålningen som de sänder ut.

Det är fortfarande mycket som är okänt rörande stjärnors tidigaste utveckling. De idéer som finns baseras på omfattande datorberäkningar, men det finns många osäkerheter i vilka ingångsdata som skall användas: hur kalla är egentligen molnen, hur stor andel stoft har de, vilken roll spelar rotationen hos molnet och den eventuella förekomsten av magnetfält osv…?

Olika val av sådana data ger olika modeller, men ändå anser man att huvuddragen i utvecklingens gång är något så när pålitligt kända och i hygglig överensstämmelse med de observationer som finns av de allra yngst stjärnorna. Utvecklingen fram till färdig stjär Hettar upp snabbare De fann att när stjärnan gör sig av med sitt yttre skal — som kan vara upp till hälften av dess massa — hettar den upp tre gånger snabbare än man tidigare trott.

Det gör det enklare för den nu nakna stjärnan att lysa upp det omkringliggande gasmolnet, vilket skapar den planetariska nebulosan. Men den kommer inte bli riktigt så ljusstark som andra nebulosor som lyser 10 gånger starkare än solen, säger Sofia Ramstedt.

Hur kan en stjärna födas

Kosmiskt kretslopp Att bättre förstå hur vår sol en dag kommer att dö kan ge värdefull information om hur andra stjärnor föds. Stjärnor lever och dör i ett sorts kosmiskt kretslopp, där en stjärnas död leder till spridning av gas och stoff som blir till nya stjärnor. Men det är inte bara nya stjärnor som bildas av döende gasbollar.

Tyngre grundämnen som kol och järn bildades i universums första stjärnor och när dessa stjärnor blev till supernovor och nebulosor spreds dessa ämnen ut i rymden, och blev till nya stjärnor och planeter, som exempelvis vårt solsystem.