Infektion efter höftoperation

Om så är fallet ska behandling med mesalazin omedelbart avbrytas.

Infektion efter höftoperation

Fall av nefrolitiasis har rapporterats och det rekommenderas att se till att tillräcklig mängd vätska intas under behandlingen. Mycket sällsynta fall av allvarlig bloddyskrasi och sällsynta fall av överkänslighetsreaktioner i hjärtat myokardit och perikardit har rapporterats med mesalazin. Behandlingen ska då omedelbart avbrytas. Patienter med lungsjukdom, särskilt astma, ska övervakas mycket noga under behandling med mesalazin.

Mesalazin ska sättas ut vid första tecken och symtom på allvarliga hudreaktioner, såsom hudutslag, slemhinnelesioner eller något annat tecken på överkänslighet. Patienter som tidigare fått biverkningar av preparat innehållande sulfasalazin ska noga övervakas vid påbörjande av en behandling med mesalazin.

Om akuta symtom på överkänslighet, till exempel magkramper, akuta buksmärtor, feber, svår huvudvärk och hudutslag uppträder, ska behandlingen omedelbart avbrytas. Rektalskum innehåller propylenglykol och cetostearylalkohol som kan ge hudirritation, samt natriummetabisulfat som i sällsynta fall kan ge allvarliga överkänslighetsreaktion och kramp i luftrören.

Graviditet och amning: Mesalazin ska endast ges till gravida och ammande kvinnor sedan fördelen av behandlingen bedömts uppväga den eventuella risken. Om spädbarnet utvecklar diarré ska amningen avslutas. Tel: Epost: info. För mer information och pris se www. Senaste datum för översyn av produktresumén: Salofalk depotgranulat , Salofalk rektalskum , Salofalk suppositorier.

Visa all produktinformation Behandlingen utgörs oftast av en kombination av antibiotika och kirurgi. En indelning av ledprotesinfektioner i akut hematogen, tidig postoperativ samt kronisk infektion Fakta 2 har betydelse för val av behandlingsstrategi [30]. Pre- eller peroperativ ledpunktion kan, liksom histopatologisk undersökning, vara ett komplement till de 5 peroperativa vävnadsodlingar som utgör hörnstenen i diagnostiken.

Kompletterande metoder som sonikering av extraherade implantatkomponenter eller 16S-rRNA-PCR på vävnad eller sonikeringsvätska kan i vissa fall tillföra ytterligare information. Vid tidig postoperativ och akut hematogen infektion finns förutsättningar för protesbevarande behandlingsstrategi genom noggrann debridering av infekterade mjukdelar, renspolning av leden och byte av modala komponenter såsom caput, liner etc DAIR, debridement, antibiotics and implant retention.

För att uppnå framgång med detta koncept krävs tidig kir­urgisk intervention, men utfallet beror även på infektionstyp, patogen och resistensmönster. Efter kir­urgisk intervention ges intravenösa antibiotika mot misstänkt eller verifierat agens i 7—14 dagar tills infektionen är under kontroll och såret inte längre vätskar , med uppföljande peroral biofilmsaktiv behandling till en total behandlingstid av 3 månader, oavsett led.

Även om SR och CRP ej är normaliserade vid behandlingsavslut saknas indikation för att förlänga en kurativt syftande behandling [31]. På senare tid har data publicerats som talar för att resultaten av kortare behandlingstider kan vara jämförbara med längre [31, 32]. Även om någon generell rekommendation inte kan ges i nuläget kan kortare behandlingstid övervägas i vissa fall vid problem med följsamhet eller antibiotikabiverkningar.

Vid kronisk infektion med etablerad biofilm, lossad protes eller infektion med svårbehandlade bakterier rifampicinresistenta stafylokocker, kinolonresistenta gramnegativa bakterier, enterokocker, jästsvampar rekommenderas utbytesoperation. Detta kan utföras som tvåstegsutbyte, där protesen extraheras utan att en ny protes sätts in primärt.

Denna strategi är påfrestande för patienten, men förutsättningarna för utläkning är större än efter DAIR. Tvåstegsutbyte kan göras med eller utan tillfällig protes, vilken vanligen består av antibiotikaimpregnerad cement formad som en protes. Efter protesextraktionen ges lämpligt antibiotikum ej rifampicin mot påvisad bakterie under cirka 6 veckor.

Därefter är det önskvärt med två veckors antibiotikafrihet, för att vid insättande av en ny protes kunna ta vävnadsodlingar för att säkerställa att infektionen är utläkt. I de fall peroperativa odlingar utfaller negativa ges in­gen ytterligare antibiotikabehandling, men vid persisterande bakterieväxt ges uppföljande antibiotikabehandling i 3 månader.

Det andra alternativet är enstegsutbyte, där en ny protes sätts in vid samma operation som den infekterade protesen avlägsnas. Detta alternativ rekommenderas inte vid förekomst av svårbehandlade bakterier, varför det är viktigt att preoperativt känna till vilket agens som orsakar infektionen när man väljer denna strategi.

Antibiotikabehandlingen ges i 3 månader enligt samma principer som efter DAIR, med perorala bio­filmsaktiva antibiotika. I de fall man inte uppnår utläkning kan protesextraktion, amputation eller, om ytterligare kirurgi inte är aktuell, tillsvidare suppressiv antibiotikabehandling bli aktuell. Denna antibiotikabehandling baseras på resistensmönster och behöver inte vara aktiv i biofilm.

Minsta effektiva antibiotikados bör titreras ut. Exempel på antibiotika som kan bli aktuella är flukloxacillin, penicillin V, amoxicillin, klindamycin och doxycyklin []. Frakturrelaterad infektion Till skillnad från vid ledprotesinfektioner, där fortsatt protesförsörjning eftersträvas, kan implantat vid frakturrelaterad infektion ofta avlägsnas permanent efter frakturläkning.

Således utgör infektionseradikering inte alltid det initiala behandlingsmålet vid dessa infektioner. En konsensusdefinition för frakturrelaterad infektion har föreslagits Fakta 3 , och i anslutning till detta publicerades även förslag till utredningsgång vid misstänkt frakturrelaterad infektion [36]. Den tidsmässiga uppdelningen av frakturrelaterad infektion skiljer sig från den vid ledprotesinfektion, då både tid till utveckling av osteomyelit samt tid till frakturläkning är av stor betydelse Fakta 4 [37].

Vad som bidrar till komplexiteten vid frakturrelaterad infektion är att två problem måste adresseras samtidigt: pågående infektion samt instabilitet i frakturen. I samband med operationen tas minst 5 vävnadsodlingar med steril teknik. Dessa ingrepp behöver vara välplanerade, inte bara för att undvika oväntade moment under operationen, utan även ur ett mikrobiologiskt perspektiv, då man för att kunna hantera vävnadsodlingarna på ett optimalt sätt behöver ge personal på mikrobiologen möjlighet att omhänderta dessa snarast efter provtagning.

Upprepade revisioner och refixationer kan krävas, ibland så omfattande att behov av plastikkirurgisk kompetens föreligger [38, 39]. Medicinsk—tekniska produkter som både kan fylla ut bendefekter och fungera som bärare av lokal antibiotika t ex PMMA [polymetylmetakrylat], kalciumsulfat med eller utan hydroxiapatit och bioaktivt glas har fått ökad uppmärksamhet på senare tid.

I de fall det bedöms möjligt eller nödvändigt att ha kvar osteosyntesmaterial vid infekterad fraktur krävs för utläkning biofilmsaktiva antibiotika i kombination med tillräckligt omfattande kirurgi. Bäst förutsättningar för detta föreligger innan biofilmen etablerats tidig infektion eller efter revision och refixation där allt gammalt osteosyntesmaterial avlägsnas, varvid strategin motsvarar DAIR respektive enstegsutbyte vid ledprotesinfektion med uppföljande biofilmsaktiv antibiotikabehandling i 3 månader.

Målet med antibiotikabehandlingen är att skapa förutsättningar för frakturläkning, genom att hålla infektionen under kontroll. Behandlingstiden kan bli lång, och när frakturen väl har läkt avlägsnas allt främmande material, varefter fortsatt antibiotikabehandling ges i ytterligare 4—6 veckor för att säkerställa att även infektionen är utläkt.

Vid infektion som uppträder efter det att frakturläkning föreligger bör osteosyntesmaterialet snarast avlägsnas. Sedvanliga vävnadsodlingar tas, och efterföljande riktad antibiotikabehandling ges under 6—8 veckor postoperativt. Hans muskler är tillbakabildade och hans anhöriga och vänner noterar de insjunkna kinderna. I början av november har CRP dock sjunkit till nivåer som medger att Lars kan skrivas ut från infektionsavdelningen.

Det är ett scenario som skrämmer. Men efter flera diskussioner med läkarna visar det sig att det finns alternativ. Här ska jag träna, få i mig näring och se till att hålla humöret och livsviljan uppe. Träningen går framåt. För varje dag blir Lars lite starkare, lite rörligare. Men en dag får han feber.

Riskfaktorer för infektion efter höftkirurgi

Huden runt den centrala ven-katetern som går in strax under nyckelbenet är rosafärgad. Det blir en ny vända till Södersjukhuset där det visar att han har fått in stafylokocker i infarten. Det blir en vecka till på SÖS och en ny penicillinsort. Jul hemma Lagom till julhelgen är Lars tillräckligt rörlig och stark för att klara sig i hemmet med hjälp av hemtjänst.

Det blir en lugn jul. Men under mellandagarna får han ett telefonsamtal från ortopeden. Avlägsnandet av vänster höftprotes räcker inte. Han måste även ta bort höger höft eftersom cupen har börjat lossna och CRP-värdena fortfarande är på tok för höga. En vecka senare sker operationen. Jag får en morfinpump som jag kan reglera själv genom att trycka på en knapp. Nu är båda höftlederna urplockade och jag kan i stort sett bara förflytta mig mellan säng och rullstol.

Men det kräver en hel del möda och jag behöver hjälp av två personer för att komma i och ur sängen eftersom jag inte får stödja på något ben. Efter tre veckor på ortopedavdelning och en vecka på Furuhöjden blir Lars flyttad till en korttidsplats i sin hemkommun. Tiden fram till operationen känns nu som en lång transportsträcka.

Det mobila teamet tar över det medicinska ansvaret för honom. I teamet finns också en sjukgymnast som hjälper honom att behålla så mycket rörlighet och styrka som det bara går fram till nästa operation. Det är en komplicerad operation. Längden på benet har krympt med sju, åtta centimeter under tiden som jag gått med slinkhöft. Efter fyra månader med slinkhöft mellan höger lårben och bäcken sätter ortopeden in höft nummer två i början av maj.

Den här gången känns både operation och rehabilitering lättare. Men jag har nästan uteslutande möts av professionell och empatisk personal. Och jag har fått bra och kvalificerad vård. I efterhand kan jag konstatera att jag vid insjuknandet nästan inte visste någonting om sepsis. Med mer kunskap hade jag förmodligen kunnat tyda symtomen på sepsis.

Då hade jag sökt mig till akuten tidigare. Antagligen hade det besparat mig många sjukhus- och rehab-månader. Sepsisfonden Sepsisfonden vill öka medvetenheten och sprida kunskap om sepsis till allmänhet, beslutsfattare och sjukvårdspersonal. Forskningen behöver mer pengar.